Carolaiine

Det är en bra fråga. På dagen är det inte lika farligt, jag sysselsätter mig med en massa saker. Trädgårdsfix, storstädning i stallet, skolarbete... Ja listan på saker som behöver göras kan bli lång. Därutöver är det bal på tordag, och grejer som ska förberedas inför det. Det går helt enkelt i ett hela tiden.
Trots det gör det ont när man stöter på något som man kan bli påmind om. 4 år är lång tid, det finns gott om minnen som gör ont. Det går inte ens att logga in på Facebook, då ser man en gemensam vän som skrivit något som träffar en rakt i hjärtat, även om det inte var menat för mig...

Var i Ullared idag och hittade en väska i exakt samma färg som min klänning till balen. Givetvis ville jag berätta för min trogna shoppingvän att jag äntligen hittat rätt. Ångrade mig i sista sekunden, precis innan jag skulle plocka fram mobilen och slänga iväg ett snabbt sms. Himla tur det, annars hade han undrat vad jag sysslar med. Men vem fan undrar inte det?! Inte minst jag själv.

Var det verkligen så farligt att det enda alternativet var att bryta upp?
Kunde vi inte pratat igenom det och komma fram till något bättre än att säga hej och tack?
Och han vill inte ens vara vänner. " Jag klarar inte av att se dig med någon annan". Vem har sagt att det finns någon annan i bilden?

Jag vill bara ha någon att prata med, det är allt. Någon att berätta för att jag har hittat Väskan med stort V. Någon att gråta ut hos för att jag oroar mig för min häst. Någon att vara glad över att jag äntligen får springa nerför terasstrapporna. Någon att skratta med. Någon att bara vara med. Utan något krux. Att komma till utan att ha bestämt det i förväg. Någon att se på film med. Någon att vara ledig med. Någon att vakna upp tillsammans med på morgonen. (Gud vad min säng är stor, jag känner mig så ensam... Trots att vi inte sov ihop alla nätter innan. Men nu blir det så uppenbart att jag är ensam.)

Går smärtan över?

Det jag främst är ledsen över är att han accepterade det bara sådär. Inget prat. Visst, det är slut.
Han kunde väl kommit ut till mig och pratat? Ett telefonsamtal hade fungerat det också. Visat att han faktiskt brydde sig, att han inte ville det här. Men det ville han kanske.

Varför skyller han på mig, enbart. Man är väl två i ett förhållande? "It takes two to Tango." Det stämmer bra i det här fallet. Jag vill inte ha hela skulden bara för att jag tog tag i det. Det var mycket som inte fungerade mot slutet. Det var kris redan i mars-april när vi hade "paus". Så ta åt dig lite du också. Men det är enklast att skylla ifrån sig. "Jag har blivit dumpad-tyck synd om mig"... Ingen tycker synd om den som dumpade. Logiskt, men egentligen inte.

Att gå genom lägenheten en sista gång och se om jag glömt något var hemskt. Att låsa dörren och lägga ner nycklen i brevinkastet var ännu värre. Då var tde så uppenbart att det var slut. Inga fler kvällar i Åstorp. I den hårda soffan fram för tv:n med så få kanaler. Jag fick aldrig provsitta ute på balkongen på det nya, fina golvet.
Men framförallt så sprack "drömmen". Att träffas när man är 14 och 19 är kanske inte helt optimalt, men jag hade nog kunnat leva med det, att bara ha haft en pojkvän genom alla år. (Om man inte räknar med killarna på lågstadiet. Men det är nog inte läge att göra det här.)

Kan man strunta i småsaker för att få ha kvar den man älskar?
Hade vi varit gifta och haft barn hade vi säkert försökt lösa det istället för att fly fältet med svansen mellan benen. Men nu har vi inte det, och läget är annorlunda.
Men går det inte så går det inte, och så är det med det. Men kanske att vi skulle försöka igen? Jag vet inte om det skulle funka, det är mycket som skulle behöva ändras, men hoppet är ju det sista som lämnar människan sägs det. Kanske är det för att det känns som om det är en för stor förändring.


Men främst saknar jag min allra bästa vän. Mycket.

Jag saknar dig så att det gör ont.

Ska vi ge det en chans till?